Föräldrahemmet

På besök hos föräldrarna slås man över litenheten. Rummen är pyttiga, huset är litet och till och med gatan har krympt ihop till en liten stump. Den gatan var faktiskt nästan en mil lång för bara fyrtio år sedan. En studsboll på rymmen kunde färdas lääääänge innan den hamnade i gräset där gatan slutade. Och stenarna sen, de var höga, slippriga berg när vi var små. En del av dem kom vi inte ens upp på. Men nu är de små grå kullar i den gröna mossan och man funderar på om de sjunkit ner i myllan eller om väder och vind slitit bort dess storhet. Har husen och gatorna verkligen blivit mindre eller är det jag som växt ur dem?