Hata vintern NU!

Vaknade i morse och den förbannade snön var så klart kvar. Inga mängder men ändå... Tyckte ju då himla synd om alla som var tvungna att knacka fram sina bilar ur is som pansar och knata iväg till jobb och annat måste. Mig var det absolut INTE synd om i det läget. Jag hade kunnat ligga kvar i sängen tills...ja, i morgon bitti 05.30 ungefär.
Solen strålade så efter middag drog jag på mig ytterkläderna för en tur i vinterlandskapet och vad händer då? En gissning nån....??? Klart som fasen börjar det snöa flingor som skulle fått disktrasor att se ganska harmlöst små ut. Efter ett par minuter var jag helt vit och smältvattnet rann längs kinderna. Var ju då bara att traska närmaste vägen hem och hänge sig till en kopp kaffe och nybakad äppelkaka. Inte fy skam. Tittar ut och då har så klart soljävlen börjat lysa igen!

Eller hur...hur dum får man vara?

Jag städar! Pillar, pysslar och Feng shuiar lite överallt. Min kompis katten hjälper mig, åtminstone lägger hon sig i det mesta. Eller kanske man skulle säga lägger sig i det mesta och kryper in i alla skåp och lådor. Kollar noga så att det inte pågår nåt som inte är OK in the world of cats. Hon tycker att det börjar bli för kallt att vara ute och skrämma fåglar nu och därför måste hon se till att få motion på nåt annat sätt. Att städa är bra motion för både kroppen och själen. Här känner jag att en förklaring är på sin plats. Så här är det...
Städmomenten innehåller klättring på stegar, hopp över dammsugare och skurhinkar, ålning under möbler för att få fatt i alla dammråttor samt diverse armrörelser. Man blir svett över hela kroppen. Att själen får motion är kanske inte så vanligt inom städgenren men min får det varje gång. Jag kan inte kasta bort saker!!!!!!!!!!! Jag bara flyttar dem till ett annat ställe, bakom och längst in där ingen ser. Visst är det dumt? Vadå städa? Jag borde kalla det gömma i stället! Fast idag har jag kastat, det måste sägas till mitt försvar. Jag har slängt några plastskålar som vår gamla katt hade och ett par söndriga blomkrukor kunde jag oxå skiljas från utan tårar. Men hundens gamla leksaker de åkte in i skåpet igen. Högst upp och längst in så att ingen annan hittar dem och ställer näbbiga frågor som jag inte kan svara på. Min själ får massor av motion när jag måste tänka ut perfekta gömställen till all skit jag inte kan göra mig av med av en eller annan anledning. Det kommer att bli så synd om di barna när de en gång ska rensa upp efter morsan. Ja, inte synd på det viset egentligen men det blir trångt för dem hemma eftersom de är exakt likadana.

Skäms på mig!!!

Jag är så j...a lat så det finns inte tillräckligt med ord i det svenska språket för att beskriva det. Ja, och ska sanningen fram så hade jag säkert varit för slö att ens använda dem.
Var jag på utbildning och satt på ändan hela dan? Svar: JA!
Fikade vi TVÅ gånger och åt en stadig middag? Svar: JAJAMENSAN!
Gick jag på gympan i kväll eller ens tog en sketen promenad? Svar: NÄÄ!!!
Orkade jag ens pallra mig ut till bilen och åka och handla? Svar: NÄHÄ!!! Hur skulle jag ha pallat det efter en hel dag sittandes på röven på ett dåligt samvete som riskerade att löpa amok om jag reste på mig?

Hon skulle...

förbaske mig få lov att sitta i sin egen lilla atelje och få skapa dagarna i ända om det fanns nån rättvisa i världen!!! Men nu finns det ju inte det och grisar kan inte flyga, inte ens om de är illrosa. Belive me, I know for sure. Därför måste denna naturbegåvning stiga upp och knata iväg till ett vanligt sketet månadslönskneg. Kliva upp och kliva upp, en sanning med modifikation. Kliver upp gör hon när hon har sovit men de nätter som vildbasarna har nattsuddat kan hon förstås rationalisera bort det momentet och kliva rakt ut i livet i stället för att kliva ur sängen.
Om någon skulle råka halka förbi och läsa det här och undra vad jag svamlar om så gör ett besök på "life in stringlake" så fattar ni.

Föräldrahemmet

På besök hos föräldrarna slås man över litenheten. Rummen är pyttiga, huset är litet och till och med gatan har krympt ihop till en liten stump. Den gatan var faktiskt nästan en mil lång för bara fyrtio år sedan. En studsboll på rymmen kunde färdas lääääänge innan den hamnade i gräset där gatan slutade. Och stenarna sen, de var höga, slippriga berg när vi var små. En del av dem kom vi inte ens upp på. Men nu är de små grå kullar i den gröna mossan och man funderar på om de sjunkit ner i myllan eller om väder och vind slitit bort dess storhet. Har husen och gatorna verkligen blivit mindre eller är det jag som växt ur dem?

OK, jag har hittat den nu!

Julstressen alltså. Jag tror att den kom fram samtidigt som dammråttorna så nu är allt som vanligt. Trodde att vi hade köpt alla klapparna eller åtminstone hade koll på vad som skulle handlas men... I morgon blir en hetsig dag ska jag säga. Info på Af, banken och fixa barnbarnens julgåvor, laga middag, tvätta, köpa lite fler sista-minuten-klappar, klä granen och sedan titta på när katten gör om den till klätterträd.

Hmmm......

Det är verkligen konstigt, nästan lite spooky faktiskt. Var är alla önskelistorna????????? Inte en kotte har sagt vad de önskar sig i julklapp och vad värre är, inte en kotte har frågat vad jag önskar mig!!! Börjar nästan tro att någon håller på att finta bort hela jultjottafräset mitt framför ögonen på mig. Men näää, morsan och farsan har ju redan lämnat en hel kasse med klappar så julen måste finnas i alla fall i deras värld. Jag ger familjen några dagar till men sen får vi förbaske mig se till att få igång julhetsen så att allt blir som det ska vara!